Snart kommer den…

Nu när man går i väntans tider när det gäller många saker är det två av dessa som sticker ut mer än andra. Den första är när den Allsvenska säsongen drar igång den 5:e april och mitt älskade AIK tar emot Halmstads BK på Råsunda. Den andra saken jag väntar på är Depeche Modes nya studioplatta som ska komma ut nu under våren/sommaren 2009, men tills den kommer ut i handeln får man nöja sig med deras första singel “Wrong” från kommande plattan som fortfarande inte har något officiellt namn. Singeln är tänkt att släppas någon gång under mars/april men den kommer förmodligen börja spelas på radio redan i februari, så håll öronen öppna.

När det gäller fotbollen så drar AIK ner till Sydafrika för träningsläger nu på söndag (18/1) redan och i mars ska de ner till Cypern för ett traditionellt träningsläger. Men matchandet inför Allsvenska börjar redan den 7/2 med träningsmatch mot IFK Mariehamn. På pappret ser AIK anno 2009 ut som ett spännande lag att följa med en del nya namn som man hoppas mycket på. Självklart vill jag att Gnaget ska vinna SM-guld i år, men man måste vara lite realistisk ändå, så jag tror att de hamnar någonstans på den övre halvan av tabellen.

Bilden är hämtad härifrån…

När det gäller kungarna Depeche Mode har man minst lika stora förhoppningar vad de kommer leverera musikaliskt likt AIK kommer leverera sportsligt. Just nu är Depeche Mode inne i studio och jobbar häcken av sig för att studioplattan ska bli klar så deras fans ska få något att gotta sig i. Själv går jag på nålar så fort DM ska släppa något nytt. Förra DM plattan “Playing the Angel” (2005) tycker jag är deras bästa sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993). Även om skivorna där emellan har haft en hel del bra spår når de inte riktigt upp i samma standard som “PTA” och “SOFAD”. En av mina absoluta favorit DM sånger finns på “SOFAD” och det är “I feel you” men låtar på den plattan som inte kommer speciellt långt efter är “Walking in my shoes”, “In your room”, “Rush”, “Higher love” och “Mercy in you”.

Här nedan kommer jag lägga upp klipp när DM är i studion och lirar in sin nya skiva.

Men Depeche Modes bästa platta genom tiderna enligt mig är helt klart “Black Celebration” som släpptes 1986 och när de gav sig ut på det årets turné vid namn “Black Celebration Tour” blev detta min första konsert med DM. Jag kommer aldirg glömma introt till den konserten. Det är för alltid fast etsat i min hjärna. Förväntans full som man var då man stod längst fram hörde man tonerna till den instrumentala låten “Christmas Island” smyga igång och när den låten kommer in i sitt slutskede hör man det fläskiga startmotor/traktorljudet från låten “Stripped” och efter ett litet tag hördes det riktigt sköna och bekanta tongångar i form av plattans gigant “Black Celebration”  med sitt plinkande intro som smyger igång och nu lyses scenen upp och det man ser är ett enormt vitt skynke där man kan se rörelser bakom tack vare de starka strålkastarna. Man hör Dave Gahans stämma och man bara njuter av välbehag, sen ett litet mellanspel och då händer det. Låten kommer igång och skynket åker ner och den känslan som infinner sig då kan man inte beskriva med ord på något bra sätt mer än att säga ren eufori. Let’s have a black celebration. Tonight!

Så kan man också göra för att få fram den ultimata baskaggen.

En sak jag inte riktigt förstår är hur en grupp kan få människor att visa så starka känslor. Ibland när jag sätter mig för att lyssna på DM eller se på någon av deras live-spelningar på dvd kan jag komma på mig själv att fälla tårar av lycka. Helt otroligt hur man kan bli så inne i en grupp. Det är ju bara musik skulle många säga, men DM är mer än musik för mig. DM handlar om min uppväxt, hur jag var, livsstil, förhoppningar, lycka, sorg, längtan, utformning, ge och ta, hat, kärlek, samlingar, gemenskap, fest, sammankomster, spelningar, relaterade konversationer, visualitet, innovation. Jag kan påstå att en del av DM har utformat mig till den person jag är idag.

Jag på den gamla goda tiden då det inte fanns något annat än synth i mitt huvud.

Kan nog bli en riktigt skön låt.

Nedanför lägger jag in det senaste klippet från Depeche Modes studio och det visar hur sångaren David Gahan testar en helt ny mikrofon.

Då nostalgin har krypit på mig när jag skrivit detta inlägga var jag bara tvungen att slänga på Depeche Mode – Black Celebration Tour inspelad i Köpenhamn den 28 april 1986. Vilka minnen det spelas upp för mig från denna tid. Visst var man hatad av stadens hårdrockare då man gick klädd i en väldigt utmanande stil för att vara på den tiden. Alltid svarta kläder och konstiga frisyrer, nitar, kedjor och annat krafs. Men någon gång under sin livstid tror jag de flesta gör något annorlunda och i många fall går emot strömmen likt jag gjorde på den tiden, men att vara synthare var för mig min identitet och den identiteten står jag för. Det finns inget i världen som kan få mig och ångra den person jag var på den tiden. Jag var synthare, man såg på mig att jag var synthare då. Jag är fortfarande synthare, men man ser inte det på mig idag. Jag lyssnar fortfarande på synthmusik, men jag klär mig inte därefter idag. Kan man då kalla mig för synthare? Det är upp till var och en att tolka. Min fiosofi är: en gång synthare, alltid synthare. Jag är synth fast med en väldigt blandad musiksmak. Nuff said!!

Over and out…