Trots att det gått lite mer än 15 år sedan min morfar gick bort och 7 ½ år sedan min mormor gick bort känner jag än idag en otroligt stor saknad. När jag var liten tillbringade jag den mesta tiden med att vara hemma hos mina morföräldrar och på somrarna bodde jag hos dem. Det blev även många resor över till Finland som var deras hemland. Min morfar och jag hade så underbart roligt tillsammans och varje lördag var det bastu som gällde och tipsextra på tv. Min mormor bjöd mig alltid på glass och jag kommer ihåg en gång då hon fyllde deras frys med glass så att jag inte skulle vara utan. På vintrarna åkte vi iväg antingen till Vänern eller Vättern och åkte skridskor. Det var min mormor som lärde mig att simma när jag var runt 5-6 år och plaskade runt bland klipporna vid Askerviks camping utmed Vänern. Det är väldigt många glada och trevliga minnen jag har från mina år med mina morföräldrar.
Men den 1 september 1994 slogs min värld i spillror då min morfar gick bort i cancer. Jag glömmer aldrig den dagen. Jag jobbade då på Discos skivor och när telefonen ringde och chefen svarade kände jag direkt att det var om min underbara morfar. Jag tog luren och det var min mamma som sa att jag skulle ta mig till KSS för att morfar hade gått bort. Just då hann jag inte bryta ihop för jag blev så stressad att ta mig till KSS så fort som möjligt och när jag kom fram och upp till avdelningen och såg min familj orkade inte mina ben bära mig och jag bröt ihop fullständigt. De kommande veckorna efter morfars bortgång var riktigt jobbiga och att orka jobba det gick inte, men min chef var riktigt snäll och gav mig extra ledigt, för han visste om hur nära relation min morfar och jag hade.
Söndagen den 12 maj 2002 var dagen då min kära mormor gick bort till följd av en hjärtattack. Allting gick väldigt fort när det gäller mormor. Dagen innan hon gick bort hade hon hållit på och planterat blommor och på natten fick hon hjärtattacken och iltransport med ambulans till KSS. Själv hade jag varit ute och festat under lördagen och kom hem rätt sent på natten. Jag hann aldrig gå och lägga mig förrän jag fick ett samtal att mormor gått bort. Mamma och jag tog en taxi till KSS och jag har aldrig nyktrat till så fort. När vi kom upp till avdelningen där vi mötte upp de familjemedlemmar som kommit in tidigare leddes vi in till ett mindre rum av en sjuksköterska. Där talade hon om att allt hade gått väldigt fort när mormor gick bort och när jag hörde de orden så vek sig benen på mig och sjuksköterskan hann få tag i mig innan jag slog i golvet. Jag kunde inte fatta att min underbara lilla mormor var borta. Allt var så sjukt. Ena stunden var hon där och nästa borta. Min mamma tog med mig ut där vi väntade in min ena moster från Stockholm och när hon kom till KSS brast allt ännu en gång. Fy fan vad jobbigt allt kändes. När vi kom upp till avdelningen igen hade personalen gjort i ordning så att vi fick se mormor en sista gång och ta farväl. Det kändes på ett sätt skönt, men det var jobbigt att veta att man aldrig mer skulle få träffa henne. Chefen på mitt dåvarande jobb fixade så jag fick ledigt två veckor förutom de dagar man får när en närstående går bort.
Tiden efter mormor gått bort gick efterhand bra, men så fort jag såg något på tv med sjukhusmiljö kom allt tillbaka och det tog ett bra tag innan jag kunde se nyheter eller program om sjukhus. Även än idag kan jag ibland känna en stor saknad och tårar börjar rinna när jag ser sjukhusmiljöer på tv och blir påmind om när mina morföräldrar gick bort.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på mina morföräldrar. Jag har ingen aning om varför jag tänker så mycket på dem nu, men en anledning kan ju vara att jag fyller 40 på söndag och att jag vill ha dem hos mig på min födelsedag.
Det har varit jobbigt att skriva om detta, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag vet att min mormor och morfar har det bra där de är nu. I alla fall intalar jag mig det. Det måste vara så. Jag saknar er så otroligt mycket, men en vacker dag kommer vi ses igen.
Kippis!
Vad sa du nu igen?